Det är lätt att lära ut C.S. Lewis ”Till We Have Faces”, men det är svårt att blogga om den

Tyvärr uppmanar jag alltid läsarna att se Den stora skilsmässan som C.S. Lewis mest geniala skönlitterära verk, men Till We Have Faces är verkligen en anmärkningsvärd roman. Det är dagboken från Orual, drottning av Glome, som på sin sista dag stämmer sina nyckfulla gudar för deras orättvisa mot henne. Skrivandet är elegant, porträttet är intimt, förvandlingselementet är intrikat knutet till den psykologiska utvecklingen i Oruals berättelse, och den fiktiva världen är fullständig. Jag känner till många som motsätter sig Lewis’ verk, men erkänner att Till We Have Faces hör till 1900-talets viktiga romaner.

Och trots detta har jag i mer än 900 inlägg aldrig riktigt bloggat om Till We Have Faces. Jag har flera timmars föreläsningar om romanen och får undervisa i den två gånger den här terminen – en gång på The King’s College och en gång på Signum University, med två veckor i varje klass för diskussion. Dessa undervisningstillfällen har inneburit flera närläsningar av texter. Dessutom är Till We Have Faces avgörande för min forskning om C.S. Lewis teologi. Och trots allt detta har jag haft svårt att tala om Lewis’ enda verk av ”litterär fiktion” för blogggemenskapen.

En del av denna tveksamhet tror jag beror på att jag inte förstår romanen fullt ut. Till skillnad från vissa verk som är obskyra eller dåligt skrivna har jag för varje gång jag har läst boken fördjupat min kunskap. Med tiden har några frågor satt sig fast för mig:

• Hur hänger Till We Have Faces ihop med resten av Lewis skönlitteratur?
• Hur läser vi TWHF mitt i Lewis liv?
• Hur förhåller sig romanen till korset – en händelse som kommer senare i den sekundära värld som han har skapat?
• Hur är det kritiska ögonblicket av förvandling i texten relaterat till Lewis teologiska förståelse av mänsklig erfarenhet och Guds karaktär?
• Hur kan det finnas ”kärlek som inte är kärlek?”

Men det finns andra frågor som fortfarande gnager på mig. När jag läser kan jag ofta ana svaren på dem. När jag lägger ner texten och ser mig omkring har jag dock svårt att tala om dessa idéer som tycks glida ifrån mig. Här är några frågor som jag fortsätter att ställa till mig själv:

• Vad betyder det att Orual säger: ”Jag är Psyke?”
• Det finns en enorm mängd genusspel i boken. Hur integreras dessa i Lewis förståelse av kön och könsroller när han skrev boken? Är de ens sammanhängande?
• Det är tydligt att se hur Psyche är en Kristusfigur; vilken roll spelar Shadowbrute?
• Och vad är den spekulativa logiken bakom gudsfigurerna i textens universum?
• Jag förstår Oruals drömvision och Psyches frestelser på det sätt som de relaterar till berättelsen om Amor och Psyche som föregick den, men en del av detaljerna om hur de hänger ihop med Oruals uppvaknande är förvirrande för mig.
• Vad betyder titeln?

Jag har bestämt mig för att inte oroa mig för mycket för alla de begränsningar som jag har vid läsningen av Till We Have Faces. I takt med att det goda träet mognar och blir rikare i färgen, litar jag på att romanen också kommer att fördjupas inom mig. Men jag har bestämt mig för att dela med mig av några av de saker som jag har upptäckt under mina år av läsning av texten. Jag hoppas att dessa tankar under våren kan stärka läsningen hos dem som älskar den här romanen och uppmuntra människor som tycker om litterär skönlitteratur eller Lewis andra berättelser att plocka upp Till We Have Faces för första gången.

Så under de kommande veckorna kommer jag att inkludera några tankar om Till We Have Faces. En del av dessa handlar om bakgrundsläsning, till exempel om Lewis författarliv och romanens väg till publicering. Andra är reflektioner över texten, till exempel en ordstudie om ”grym” och ett tänkvärt inlägg om ”Orual och kungen av Glome”. Jag hoppas att ni kan vara med i den här serien och läsa och prata om vad som av vissa anses vara C.S. Lewis’ litterära krona, Till vi har ansikten.

.